Att växa upp

-Men nu får du väl ändå ta och växa upp! sa hon väninnan… och det kan man väl hålla med om att det är dags när du är på ditt femtiosjunde år i livet. Eller borde man egentligen växt upp för länge sedan. Skulle säga att det är åt helsike för sent egentligen. Jag menar har man inte växt upp tidigare så är sannolikheten inte jättestor att man skall växa upp nu. Jag är nog ett hopplöst fall eftersom jag tänker som jag fortfarande är tjugosju,  i vissa avseenden åtminstone. 

Som i det fallet jag diskuterade med väninnan, vad jag skall jobba med sedan. Vad menar du med sedan sa hon…ja typ om fem år svarade jag. Ja men snälla Susanne om fem år är du sextiotvå, vad tänker du att du skall påbörja då…? Hrmm, det förstås säger jag och försöker låta så där uppväxt klok.  Fast inom mig tänker jag inte alls så utan jag tänker att jag kan påbörja en massa saker när jag fyllt sextio och sjuttio också. Då skall jag ju öppna mitt lilla pensionat i Sydeuropa där jag skall laga goda grytor och dricka vin varje lunch. Jag skall rädda olyckliga hundar och lära mig att sticka. Kanske renovera en stuga, köpa några höns och lära mig ett nytt språk. Det är så jag tänker mig framtiden, i varje fall i mina drömmar. 

Det är därmed inte sagt att det kommer hända, jag kan mycket väl sitta här och dricka kaffe med min bok och bråka med mannen om vem som skall laga middag även när jag är sjuttio. Det kanske borde vara så vid den här åldern att man känner sig helt tillfreds med det man håller på med och säker på vem man är och det man gör. Ändå har jag flera personer runtom